Precis! Det har blivit helt vridet så att kvinnorna vill ut men männen vill inte in i samma omfattning så resultatet är att ingen vill vara hemma mera. Jag är själv ett sorgligt exempel på kvinnor som tänker just sådär. När Antti säger att han tänker träna 4 gånger denna vecka så säger jag att då ska jag också ha 4 x studietid. Så är resultatet det att vi aldrig är samtidigt hemma. Men jag KAN inte få mig att säga "ok, gå du, jag sköter om hemmet och barnen så länge. Njut!"

Men som du brukar säga så skall ju barnet och familjen verkligen gå före lojaliteten gentemot kvinnosläktet och jämställdheten överlag. Men det har många oftast glömt nånstans på vägen.

Jag är så av samma åsikt. Jämställdhet ska ju inte betyda att kvinnor bevisar att de är lika duktiga som män på alltmöjligt utanför hemmet, utan att arbetsfördelningen blir mera könsneutral i värderingar och i praktiken.

Fast problemet ligger väl snarare i papporna som inte vill stanna hemma med sina barn. Tråkigt att kvinnor aldrig kan göra rätt, vare sig de strävar efter jämställdhet, vill stanna hemma, göra karriär eller ve och fasa vara barnlösa.

Jag har ju en lite annan syn på jämställdhet, men upplever att kraven på kvinnor är helt oproportionerliga. Sen måste man ju komma ihåg att kvinnor också främst är individer och bara för att man själv känner på ett visst sätt inte nödvändigtvis betyder att alla andra med vagina automatiskt känner samma sak.

Och det är så vanligt att förklara det så att "vår familj klarar sig jätte fint, barnen får fina vitsord och har mycket vänner. De har inte alls lidit av att de varken ser mamma eller pappa varje dag" och att man inte tänker att det är värdefullt i sig att man har tid tillsammans. Genom att barnen presterar så tolkas det att de inte har lidit någon nöd. Jag har också så mycket respekt för föräldrar som verkligen gillar att vara hemma och sköta hem och barn. Jag vill själv vara sådan.

Jag gör antagligen bort mig när jag alltid blir ivrig på sånahär saker men måste fortsätta till Peppe;

Det är ju sant att ingen kvinna kan förväntas tänka på samma sätt som en annan bara för att hon har vagina, men just frågan om man är främst individ eller främst del av en familjehelhet efter att man bildat familj är så betydande i denhär diskussionen. Om man anser sig vara främst individ också efter att man bildat familj kan man ju inte förväntas "offra sitt liv" för familjen. Om man anser sig vara främst del av en familj så går familjen liksom lite före. Inte mannen, utan familjen. Själv försöker jag hitta balansen mellan att vara individ och del av min familj. Det ÄR svårt att veta var 50-50-gränsen går.

jag kan faktiskt undra varför folk väljer att skaffa barn om de ändå inte har tid av avsätta på ungarna? att barn, både stora och i synnerhet små, behöver sina föräldrar är ju ett faktum.

lite som detdär uttjatade ordspråket om kakan och att äta eller ha den. och alex, han formulerar ju sej alltid lika briljant!

och jodå, en pappa är också en förälder, men inte skulle jag heller hysa några större sympatier för den man som valde ett toppjobb samtidigt som han ska bli farsa...

Respect. Ni är smarta och bra typer, men i just fallet med Birgitta Ohlsson kontrar jag med vad fembarnsmamman Katerina Janouch skriver som svar på Eva Sternbergs kritik mot att Ohlsson tackade ja till jobbet. Orka läsa hela inlägger okej?

http://amelia.se/blogg/katerina-janouch/2010/02/03/ska-birgitta-stanna-hemma/index.xmldrag:

I det här fallet har katerina en bra point. Det är kanske just nu som hon skall vara minister. Det blir ju liksom inte lättare med tiden när det kommer till barn. Tvärtom.

Ett kallt faktum är att efter att man fått barn så finns det inte lika många timmar kvar i dygnet för dom vuxna att syssla med sina egna grejer. Oberoende av hur duktig man är på att prioritera, så måste man skära ner på nånting eller turas om att vara ensamstående förälder, vilket inte är vår grej åtminstone.

men vad fan, amelia-länken funkade inte.

anyway, det jag ännu vill tillägga är att precis efter att jag fött barn så liksom rämnade världen så som jag kände den innan: det var verkligen som att födas på nytt och aldrig tidigare har livet varit lika skört: det var som att vistas inuti en handblåst glasboll.

det sista jag skulle ha velat i den situationen var att ha några som helst måsten eller åtaganden i världen utanför. dessutom tror jag att förändringen slår en med större kraft desto äldre man är, och tanten ser ju ändå inte purung ut, höhö.

Jag igen är nog av den åsikten att det definitivt är lättare att ta sig an stora projekt och utmaningar en tid efter att man anpassat sig till en den stora utmaningen att bli mamma/förälder. Eller visst, kanske rent tekniskt är det lättare när barnet är nyfött, men då går det antagligen så att man själv psykiskt skjuter upp anpassningen till de nya kraven hemifrån och förklarar för sig själv att saker inte egentligen har ändrats just alls. Att sedan, om typ 15 år börja få feedback av en tonåring och inte alls fatta vad den gormar om kan bli ganska tungt.

Jag hävdar att det definitivt lönar sig att anpassa sig till föräldrarollen ordentligt, ta sig en liten funderare på vilka ens värden är osv. innan man hoppar in i nästa utmaning. Annars blir det kanske en sten i skon som man aldrig får ut.

Katerina Janouchs text var ju helt ok, den representerar bara enligt mig en jätte prestationsinriktad världssyn som jag inte själv riktigt diggar, typ att barnen nog börjar snart respektera dig när de ser hur tuff och målmedveten mamma du har varit (=älska dina prestationer). Men hon har en viktig point i det att det rent historiskt inte är någon ny grej att lämna sina barn att skötas av andra. Diskussionen om familjevärden borde kanske ändå inte föras på den nivån att man funderar på om det är förtryck av kvinnan att man värderar familjen utan hellre fundera av vilken betydelse det är att familjen är en frisk och fungerande helhet och hur arbetsfördelningen för att nå detta kan bli könsneutralare och modernare. Men så könsneutral kan den aldrig bli att en nybliven mamma skulle kunna ignorera sina svallande känslor efter förlossningen. Alex uttryckte saken bra.

Vet knappt om jag vågar blanda mig i men... Jag brukar tänka att det är en ganska kort tid av ens liv då barnen/barnet är liten o behöver en förälder 100%. Den tiden ger jag gladeligen o glömmer allt vad karriär/självförverkligande heter...och denna småbarnstid ger ju känslomässigt så mycket tillbaka också så jag skulle aldrig vilja missa den!

Vilken intressant diskussion. Ni har sagt allt möjligt som jag tänker men just nu inte har förmågan att formulera (som tur ska jag inte tillbaka på jobb på länge än...).

Kom bara att tänka på att samlingspartiets Jyrki Katainen ju har fått, eller ska precis få, ett till barn. Det är slående hur totalt frånvarande uppståndelsen är. Tvåbarns- och småbarnspappan Jykä är ju finansminister. Jag undrar, jag undrar, ifall han hade chansen att bli statsminister: Skulle han liksom Paula Lehtomäki då tacka nej med hänvisning till att han har små barn där hemma?

För att nu ta ett exempel från hemlandet.

men var det inte om just katainen det stod att han skulle vara pappaledig? I TVÅ HELA VECKOR!

Ni skriver alla här så bra att jag blir knäsvag och vill bjuda in er som talare på mitt nästa föräldrarmöte. Jämställdhet betyder tyvärr alltför ofta att båda föräldrarna är frånvarande i barnens liv, och tro mig, det syns förr eller senare.

Bra poäng Puva. Det var lite ditåt jag också försökte komma. Varför diskuterar man så sällan att männen väljer karriär framför familj, medan kvinnor gör fel om de tackar ja OCH nej till toppjobb. Jag lunchade idag med Eva Biaudet som var minister när hon fick sin yngsta unge. Hon menade att hon fick tvinga sin pojkvän att stanna hemma i EN månad med Simon eftersom han tyckte att hans jobb (på en reklambyrå) var så oerhört viktigt att han omöjligt kunde avvara fyra veckor. Sedan fick Eva skit för att hon "bara" var hemma i sju månader.

Jag blir hemma på heltid direkt den dagen Hanna kommer hem och meddelar att hon får 20.000€/mån.

Jag tror att orsaken till att man inte diskuterar männens val och alltid fokuserar sig på vad kvinnor väljer att göra helt enkelt beror på att det är kvinnans roll som är mitt i stormen och som har gått igenom en väldig förändring över de senaste årtiondena. Det som nu avgörs är normerna för Kvinnan. Sedan, när denhär stormen lugnat sig har väl männen att vänta sig stormen om normerna för Mannen. På ett sätt synd att dessa inte speciellt framgångsrikt har lyckats synkroniseras (de går ju hand i hand så länge vi ämnar föröka oss på något kontrollerat sätt), men kanske bra att något förblir stabilt då stora saker håller på att ske. Hoppas att vi lever när "maskulismen" blommar :) It shall be interesting! Och intressant är också det om det överhuvudtaget existerar något sånt som "familj" efter att kvinnans roll stabiliserats igen.

Dethär sku jag förresten skriva om tidigare redan då Peppe påpekade att kraven på kvinnorna är orimliga. Ser dethär som en orsak till det också. Kvinnan vet ju inte längre vad fan hon riktigt förväntas göra. Mannen börjar nog snart ha samma fiilisar. Sedan är det kaos!

Det är fanimej ett sjukt samhälle vi lever i, jag blir arg varje gång jag tänker på det. Sen slutar jag tänka och gosar med min dotter och struntar i yttervärlden en stund, tills den bankar på dörren igen. Det är jävligt struligt, ursäkta språket, att fatta sina alldeles egna beslut i sitt högst privata liv utan att sedan placera dem i ett större sammanhang. Men jag orkar inte tänka på resten av världen varje gång det handlar om mitt privatliv, och det ska jag väl inte behöva heller. Fast som kvinna blir det ofta så ändå. Det är oss diskussionen handlar om, som Mimi skrev så bra.

Egentligen önskar jag att alla kunde ha det som vi: Vi är båda hemma med vårt barn. Av olika hälsorelaterade orsaker har det ändå inte blivit riktigt som vi ville, men det är det bästa som finns, att vi båda får följa med vår lilla flickas första år i livet.

Nä förresten: Jag önskar att alla kunde göra som de ville och jag önskar att pappor och pappors arbetsgivare slutade tro att hela världen kretsar kring dem och att den skulle gå under ifall dessa pappor tillbringade mer tid med sina små barn.

Uh, ursäkta, jag är trött och har ålderskris. Inte personligen, trots att jag har födelsedag på måndag, utan för att min dotter fyller 6 månader om några dagar och det är så många dagar redan som aldrig kommer tillbaka. Jag önskar att jag hade tagit bättre vara på dem.

ni har alla så kloka tankar om det här. Jag är mest strutsen som kör huvudet i sanden då det kommer till jämställdhetsdebatten, kanske jag vågar mej in ändå.. att bli förälder är skitjobbigt och det är omöjligt att veta hur man reagerar då barnet är fött. Jag hade säkert också valt att bli minister MEN jag hoppas att jag gett mej själv möjligheten att ge upp. Lätt att säga för mej, man ska vara så himla stark hela tiden - speciellt som kvinna. För mej har det kännats viktigast att alla som individer i vår familj har det bra, men att vi samtidigt är ett team. Svårt att förklara. Om den ena sen varit hemma mera eller mindre är inte lika viktigt, känns mera tjatigt att jämföra eller att använda det som mått på föräldraskap.

Det är precis det där "jag-vi" som blir, eller för många tycks bli och också för mig, så annorlunda när barn kommer med in i bilden. Jag visste inte att jag var så självisk innan vi fick vår flicka. Undra på att det blev kris. Sen fann jag mig i situationen, för det är knappast nån idé att kämpa emot symbiosen med sitt barn när bandet ändå är så starkt som det tycks vara. Så då njuter jag hellre av att höra ihop med dessa två människor som är min familj. Utan att desto mer fundera på i vilket sammanhang det sätter just mig.

mami, jag fastnade för orden "...hoppas att jag gett mej själv möjligheten att ge upp". Ge upp. Det är så oerhört synd att det är just så, att om man sedan mitt i allt väljer att ompriotera så ses ens ministervärv som en uppgift man bara inte klarade av, att man kom till korta och att man nog tog vatten över huvudet från första början, borde nog ha fattat hur det skulle bli. Och eftersom jag lider av duktighetssyndrom skulle jag tänka precis så, att jag var tvungen att ge upp och att jag bara strulat till alltihopa.

just det ja, därför är jag inte minister ;) jag brukar trösta mej med att klarar jag det här (familjerumban) så klarar jag allt. Och som tur glömmer man fort.

puva: jag är "det får bära eller brista" -typen då det kommer till jobbet. Speciellt efter att jag fått barn. Men som tur är jag inte minister.

Ja jag känner ju er inte, började bara fundera på det där med att ge upp utgående från mej själv - och tappade lite bort mig på vägen :)

Min chef sa så här: bra att du får barn så du har något som alltid är viktigare än ditt jobb. Faktiskt är jag nyfiken på hur det kommer att vara sen när jag ska tillbaka dit. Jag tror jag kommer att vara bättre än nånsin. Det får bära eller brista. Ha!

det enda mottot som fungerar nuförtiden!

Malin, du skriver "Hon får ju göra precis som hon tycker, det att sådana här saker aldrig lyfts fram när det handlar om män tycker jag att är konstigt". Det kanske är ett tecken på att samhället INTE är jämställt?

Att folk blir upprörda och för den här diskussionen uttryckligen i samband med kvinnor säger ju också en hel del. Var var diskussionen om Calle Haglund? Han visste ju rimligtvis att han skulle bli pappa när ställde upp i valet och har således "valt att inte vara närvarande under sitt barns uppväxt" (jag citerar ingen men satte citationstecken för att klargöra att jag inte tänker så). Jämför det med all den skit som Riikka Manner fick/fortfarande får.

Jag tror vidare att det skulle vara viktigt för många föräldrar att inse att det som gör en god förälder är inte markservicen. Har man möjlighet (=råd, vilket man sannolikt har om man har ett toppjobb) så kan man köpa tjänster och använda sin lediga tid till att vara med barnen i stället för att städa, handla och tvätta kläder medan ungarna leker för sig själva/med varann (samtidigt som man slår sig för bröstet och tycker att man är världens bästa förälder bara för att man råkar vara i samma byggnad som barnen men är det faktiskt det som det betyder att ha tid för barnen?).

Ja alltså med det där sista stycket menar jag att vi vet ju ingenting om hur de här människorna har organiserat sin vardag. Kanske de uttryckligen har folk som sköter deras hemmajobb och därför är all deras lediga tid vikt för barnen? Den som kastar den första stenen...

Jag tror igen att det inte finns en one-size-fits-all-lösning. Alla familjer måste själva komma fram till vad som är lämpligt för just dem. Att något funkar i en(s egen) familj betyder inte att det är det bästa för alla andra.

Måste ännu kommentera lite när jag ser att du tagit upp begreppet kvalitetstid som så många pratar om. Barn behöver inte kvalitetstid, de behöver kvantitetstid. Att du som förälder finns där i vardagen, och det kan bra betyda att du ligger på soffan och tittar på teve (ja kanske när de kommit lite upp i åren då ;-)) eller sköter de sysslor som hör till vardagen, samt helst förstås låter barnen vara delaktiga i det.

Jag har för mig att kan ligga på soffan och se på tv också då man kommer hem från ett krävande jobb. (Och: jag upphör aldrig att förvånas över hur föräldrar tror sig veta vad som är bäst för andras barn men blir rabiata om någon har en åsikt om vad som är rätt och bäst för deras barn).

Om kvalitets- och kvantitetstid kort; jag är av samma åsikt som Malin och Malin. Att ha kvalitetstid kan skita sig om barnet i fråga är väldigt trött, hungrigt eller t.ex råkar ha hemskt ledsamt efter sin förälder och börjar suras som följd just då när föräldern tycker att det sku vara passligt att ha lite roligt tillsammans. Kvantitetstid är det som gäller. Då är man tillgänglig när de fina stunderna spontant inträffar.

Jag vet inte, men jag tror att Karolina (också) menade att man lätt automatiskt överför sina egna värderingar på andra människor och förväntar sig att de ska uppföra sig på samma sätt som man själv. Och att det är Det Rätta Sättet. Det kommer jag iaf på mej själv med att göra.

Hur som helst som tror jag att alla vill sina barns absoluta bästa.

Jag hoppas att jag inte i denhär diskussionen har låtit någon förstå den borde anamma mina värden och börja leva enligt dem. Tvärtom har jag njutit av att få utbyte och läsa många olika synpunkter till saken. Det är väl bara så att när det kommer till barn och familj blir det mycket känsloladdat.

Ska börja med att medge att jag för det första är lite yrkesskadad och ganska långt talar ur ett yrkesperspektiv i denhär frågan, och för det andra själv haft en förälder med ett "karriärjobb". Min pappa var aldrig närvarande, han hade över hundra resdagar i året under hela min barndom. Han har försökt reparera skadan i efterhand men det är lite svårt. Finns det faktiskt sådana toppjobb som inte innebär resor, middagar, kvällsrepresentationer och helgjobb?

När jag var yngre ville jag bli som min pappa, hans yrkesliv hade blivit normen för mig. Först senare började jag ifrågasätta hans frånvaro, när jag blev stor nog att börja se min mammas roll i det hela.

Trots att de flesta föräldrar vill sina barns bästa, tror jag att det är lätt att bli förblindad av alla olika ideal och värderingar som omger oss. Och tyvärr finns det en risk att uppenbara brister blir accepterade, en del av normen. Att två veckor i Thailand kompenserar vardagsfrånvaro under en längre tid liksom. Därför är jag både glad och knäsvag åt att den här diskussionen förs!

Som Malin så gärna påpekar så är jag (frivilligt) barnlös. Trots det har jag en hel del livserfarenhet och därför har jag svårt att tro att det bara finns ett rätt sätt att vara förälder på. Precis som Peppe skriver så är det min poäng.

(Dessutom: märk väl att jag inte använt ordet kvalitetstid i den här debatten. Jag tycker inte att det är min sak att lägga mig i hur folk definierar tiden de tillbringar med sina barn. När jag skrev om att köpa tjänster så var det bara för att visa att det finns olika sätt att organisera sin vardag.)

Jag är definitivt inte sur, mer road (och kanske också lite förskräckt).

Jo, jag har läst hela diskussionen och uppfattar att de flesta tycker att det bara finns ett rätt sätt att vara förälder på (och incidently så är det det sättet som de själva valt). Många är så ivriga att påpeka hur fel det är att göra karriär samtidigt som man har småbarn. Det tycker jag är synd, precis som jag tycker det är synd att det finns folk som fördömer föräldrar som väljer att jobba mindre för att kunna vara hemma mera. Låt alla blommor blomma, tycker jag!

Det där med att jag inte har barn: det verkade lite som en härskarteknik att göra skillnad på föräldrar och icke-föräldrar och därför skrev jag som jag skrev.

Fridens liljor!